Vi är många som lätt letar och hittar fel hos oss själva. Vi rådbråkar våra hjärnor på vad det är vi gjort för fel denna gången och varför tråkiga saker händer.

Detta problem har följt mig genom hela mitt liv men jag ser ljusningen bakom horisonten. Istället för att lägga allt på mig själv kan jag numera se att det inte ligger hos mig. Det finns en hel del människor därute som skulle behöva arbeta med sig själv och sina attityder till andra. Ska det vara så svårt att visa vanlig hövlighet och vänlighet? Ja uppenbarligen.

Vårt samhälle håller på att bli riktigt kallt. Många många människor lider brist på empati. Det har blivit rumsrent att vara egoistisk. Vi saknar känsla för människor som har stora behov av hjälp från de som har resurserna. Jag tänker både på den ökande främlingsfientligheten och på den allmänt minskade solidariteten som genomsyrar vårt samhälle. Det finns så många som inte vill dela med sig.

Jag börjar bli väldigt medveten om att vi som mår dåligt inte bara har oss själva att skylla. Många av oss har en förhöjd känslighet och far illa av iskylan hos andra i samhället. Om vi dessutom har en tendens att hela tiden leta efter fel hos oss själva så hamnar vi lätt i en destruktiv spiral. Vi blir som soptunnor som fylls av skit.

Är det fel på oss som ofta mår dåligt? Eller är det fel på dem som aldrig mår dåligt? Jag tycker det är väldigt relevanta frågor att ställa. Människor som är känslomässigt kalla och avtrubbade orsakar faktiskt lidande för människor med ett friskt känsloliv. För det är friskt att bry sig om andra utanför den trånga kretsen. Det är friskt att önska gott för sina medmänniskor.

Nu sker en skiftning i mitt perspektiv. Jag kan se bristerna hos andra tydligare. Det är det enda positiva jag kan se med det politiska klimatet. Det uppenbarar folks taskiga attityder för mig och jag hittar förklaringar på personliga problem.