Jag har drabbats av smärta. Det är länge sedan jag insjuknade i min första psykos, över 28 år sedan nu.

Jag visste inte att något kan göra så ont. Jag visste inte heller att man kan drabbas av olyckor som kommer att göra ont för resten av livet. Jag trodde att sår läkte med tiden men jag vet nu att de inte alltid gör det. Det finns många orsaker till smärta, sorg och ångest. Kanske har man förlorat någon älskad eller har man drabbats av något traumatiskt. Kanske någon tråkig sjukdom.

Det är klart att det är tröttsamt att ha ont. Det är tröttsamt både för en själv och för omgivningen. Till slut kan man välja ensamheten för att det blir lättast så. När man är själv behöver man inte göra sig till.

Jag vet mycket mera om psykisk sjukdom idag. Jag vet att det ofta blir en kronisk sjukdom. Jag vet hur ont man kan ha i själen. Jag vet hur svårt det är att läka. Jag vet hur tröstlöst det kan vara. Hur outsägligt trist det är. Jag vet hur det är att bära på en sorg som inte vill läka.

Hur ont kan det egentligen göra? Svar: Djävulskt ont.