När jag drabbades av min första psykos 1996 hamnade jag i ett vakuum. Mitt liv och min framtid försvann på kort tid och jag vaknade upp till en annan värld. Det kändes som om jag hade förlorat allt som jag brydde mig om.

Det fanns ingen väg framåt, ingen väg ut. Det fanns bara ett olidligt oändligt NU. Jag hade mist riktningen i mitt liv. Den psykiska smärtan svedde och brände i mage och bröst och skulle så göra under många många år.

Det fanns ingen väg att gå. Det fanns ingen som kunde säga vart jag skulle gå eller göra. Jag eller någon annan hade ingen plan. Läkarna stod lika handfallna som jag gjorde. Jag hade hamnat i limbo. Jag satte ena foten före den andra och började gå och sakta långsamt skapade jag en ny väg, min alldeles egna unika väg. Jag hade inte roligt och smärtan försvann inte men nu har det gått snart 30 år sedan min första psykos och jag går fortfarande, sätter ena foten framför den andra.

Jag lärde mig att älska mig själv till slut. Men det satt långt inne och tog fasligt många år. Kanske var det detta jag skulle lära mig. Kanske finns ingen rak väg till detta tillstånd.

Jag vet inte vilket råd jag skulle ge någon som drabbas av sin första psykos. Jag tror att var och en har sin egen väg att gå. Det är mycket man behöver lära och lära om framför allt. Och det finns många olika sätt att göra det på.

På pilgrimsvandring ber vi en enkel bön: Gud, visa mig vägen och gör mig villig att vandra den!