Jag tycker att jag börjar närma mig ett mål som jag har hoppats att jag ska nå till slut. Jag har tvivlat mycket på om det är möjligt.

När jag var 14 år så var jag en häftig tjej. Jag var framåt och självsäker. Skolan var inget större problem för mig och fritiden var kul. Jag hade umgåtts med Päivi under flera år och vi var mycket kreativa. Päivi var duktig på allt och hon inspirerade mig och lärde mig saker. Vi hade båda konst som tillval på högstadiet, vi gillade sy- och träslöjd, vi var duktiga på idrott och även teorin var en enkel sak för oss. På fritiden lekte vi en massa kreativa lekar. Vi skrev bland annat egna sånger.

Jag umgicks också med Janet och Sari. Vi var mer busiga och hittade på en hel del hyss. Jag minns inte att det var tråkigt.

Men så i slutet på högstadiet kom killarna in i bilden. Från att vi tjejer hade varit huvudpersoner i våra liv upplever jag att nu var det killarna som tog över huvudrollen. Vi gick från att ha varit subjekt till att bli objekt. Det uppstod slitningar mellan oss tjejer på grund av killar och i alla fall jag slutade med att vara kreativ.

Jag mådde inte bra av denna förändring. De kommande åren gjorde mig mer och mer arg. Jag blev en ganska arg feminist. Jag kunde helt enkelt inte foga mig i den nya roll jag tilldelats. Och så blev jag sjuk till slut.

Under min sjukdomstid återupplevde jag min adolescens och jag mindes hurdana vi var innan vi blev killtokiga. Jag började fantisera om att ta mig tillbaka dit igen psykologiskt. Och jag tror banne mig att jag är nära nu.

Jag skulle bli glad om någon kan ge respons på det jag beskriver. Är det någon som känner igen sig i denna bild?