Om livet blir för allvarligt så blir det tungt och tråkigt. Jag vet det av erfarenhet. En gång i tiden hade jag en stor dos galenskap i mig. Och livet var kul att leva!

Efter psykoserna eliminerade jag allt som var ”galet” och livet blev kalt och fruktansvärt trist. Jag ville inte längre sticka ut på något sätt utan bara smälta in i miljön som en tapetblomma.

Det syntes på hur jag rörde mig, klädde mig och uppträdde. Jag var oerhört prydlig med varje hårstrå på sin plats. Jag vågade inte vara kontroversiell längre. Jag hade blivit tystad.

Jag har alltid gillat galna människor. Jag har beundrat människor som går sina egna vägar och som vågar ta plats. Jag har älskat personer som kan skratta åt det likformiga och det absurda och som inte bryr sig om vad omgivningen tycker. Jag har förstått att skrattet och humorn är den starkes vapen mot dem som försöker tämja oss.

Jag har alltid varit lite udda och inte haft något emot det före psykoserna. Sedan försökte jag bli mainstream och tog nästan död på mig själv. Nu, en lång tid senare, ska jag ta tillbaka mitt självuttryck. Och återerövra skrattet som är min sköld mot likformighet.