Jag har varit duktig så länge jag kan minnas. Jag har läst om duktiga tjejer och deras problem men ändå fortsatt vara ambitiös. Präktigheten har varit inpräntad.

Det är fredag. Jag sitter med ett glas vin och känner hur jag ger upp duktigheten. Jag orkar inte vara duktig. Det leder bara till psykoser, i alla fall för mig.

Jag har försökt ta mig tillbaka till arbetslivet men jag fick inga bra chanser. Jag fick ta det som bjöds. Med min anamnes var det inte så många arbetsgivare som stod på rad för att anställa mig. Vad lärde jag mig av det? Jo, jag lärde mig att jag ger upp. Mot de här oddsen orkar jag inte kämpa en gång till.

Så jag sitter här och bara ger upp och dricker lite rött och röker en cigarett. Det är ganska skönt att skita i status-jakten och ge fan i vad andra tycker och tänker. Och kanske kan jag ändra på mig och sluta vara syster duktig. Ingen image att upprätthålla. Ingenting att bevisa.

Jag funderar på att förtidspensionera mig. Kanske slipper jag psykoser då. Kanske jag äntligen får frid och harmoni. Lite tråkigt kommer det att bli emellanåt men det är jag van vid.

Detta är min fredagkväll den 27 april 2018. Min sjukdomshistoria började våren 1996. Jag har kämpat länge och ihärdigt. Jag är förtjänt av att ge upp. Eller hur?