Vi behöver alla vara ensamma ibland. I ensamheten finns så mycket värdefullt att hämta.

Jag har varit ensam väldigt mycket och jag har lärt mig att uppskatta ensamheten (det tog tid). Jag har blivit beroende att vara för mig själv efter samvaro med andra.

I ensamhet kan jag tänka mina egna tankar till slut. Jag kan definiera mig själv. När andras röster tystnar lyssnar jag på min egen röst. Helt ensam är jag förstås inte för jag har ett andligt liv. Det osynliga har blivit högst verkligt för mig.

Vem ger du tolkningsföreträde? Jag tycker att det är en superviktig fråga att ställa. Vems åsikter är viktigast? Vems gunst vill du vinna? Vem är du villig att böja dig för?

Vi är alla beroende av våra relationer. Ingen kan existera i ett vakuum. Vi skapar och skapas i våra relationer. Det är därför viktigt att titta på hur dessa relationer ser ut. Är våra bindningar sunda eller kantade av stridigheter? Är vi jämlika?

Jag önskar att människor ville lyssna mer på sin egen röst. Då måste man emellertid sakta ner tempot emellanåt och ta sig egen tid. I bruset är det svårt att lyssna inåt. Jag önskar att människor ville bry sig mindre om vad andra anser. Vi vet så lite om andras motiv att säga och tycka än det ena eller det andra.

Tänk att vara sig själv fullt ut utan att vara bekymrad över vad andra kan tänkas tycka. Är inte det ett exempel på frihet?