Vägen ut leder inåt igen
vägen ut leder inåt min vän
och detta måste få ett slut
så kom följ mig
vägen ut

Från ett fönsterlöst rum av Peter LeMarc

 

En psykolog sa till mig i ett tidigt skede av min sjukdom att ”du måste ta reda på vem du är”. I bibelskola lärde jag mig att Gud är helig och att han är den han är. Uppmaningen till troende är att bli heliga, det vill säga att bli den vi är.

Och vad hittade jag då?

Jo jag insåg att jag levde på ett för mig skadligt sätt. Jag hade tappat bort mig själv på vägen och anpassat mig på tok för mycket. Känslan av främlingskap som var närvarande hade jag vant mig vid. Jag trodde att det skulle vara så för mig. Men i takt med att jag kom i kontakt med min andlighet mindes jag mig själv som barn. Jag var ett andligt barn. (Är vi inte alla det?) När jag lärde mig att jag inte behöver leva som andra lever tonade känslan att vara en främling bort. ”Hemma” är framför allt en känsla. Jag förstår att det är många som känner sig hemma i samhället och kulturen men så har det inte varit för mig. Jag har varit osäker och känt mig obekväm i situationer där andra finner sig tillrätta lättare. Och med förståelsen att jag inte behöver vara som andra försvinner det obekväma. Visst finns det saker jag måste eller i vart fall bör göra men det finns också en möjlighet att välja hur jag vill leva.

Jag är på väg hem!