Jag trodde att jag var så klok när jag var yngre. Jag hade svar på allting och trodde jag förstod allt. Jag hade läst mycket psykologi och visste en del teori om kriser.

Nu hamnade jag inte i en kris (som jag ville göra) utan jag hamnade i sjukdom. Men jag tänker ändå på min sjukdomstid som en lång och mycket djup kris.

Vad jag inte visste var att man kan känna psykisk smärta under mycket lång tid. Jag hade en bild av att man känner smärta och obehag och sedan läker man. Litteraturen som jag läst var romantiserad. Min bild var att man låg hemma i självvald isolering och åt glass och lyssnade på musik och grät en skvätt. Och sedan mognade man och kom stärkt ur det hela. Jag tänkte att det på sin höjd tar ett år.

I realiteten sörjde jag i över 20 år. Den psykiska smärtan fortsatte plåga mig år efter år. Jag kunde inte förstå mitt lidande. Jag tyckte att jag hade accepterat och accepterat. Jag tyckte att jag känt varje upptänklig negativ känsla tusentals gånger. Det var obegripligt att jag aldrig läkte.

Idag är jag inte lika morsk som före sjukdomen. Jag är försiktigare när jag uttalar mig om sådant jag inte har erfarenhet av. Jag är inte lika säker på mig själv. Jag har lärt mig att lyssna mer och prata mindre. I alla fall om sådant jag inte vet något om.

Som Tage Danielsson säger: Utan tvivel är man inte riktigt klok!