Det gör rent ut sagt skitont när man kastas ut i kylan. Det spelar ingen roll hur gammal man är.

Att inte räknas och att inte få vara med är en mycket smärtsam och obehaglig upplevelse. Det är ofta en av människans största rädslor: att falla för att inte kunna ta sig upp igen. Eller att bli övergiven.

Vi är beroende av varandra och vi behöver gemenskap och kärlek. Vi behöver känna trygghet och att vi accepteras som vi är. Det är bara några få av de saker en människa behöver för att må bra och fungera väl.

Att dömas ut och mötas av förakt är ödesdigert för de flesta. Människan är en sårbar varelse och alla kan falla genom skyddsnätet om påfrestningarna blir för stora och ohanterliga.

Man vet heller inte vad som hänt i en annan människas liv. Vi borde vara mindre snara att döma. Om vi fick höra den utslagnas historia kanske vi skulle ha större förståelse och till och med känna tacksamhet över graden på våra egna problem.

Nej, alla är inte Stålmannen. Alla orkar inte resa sig. Och det är oerhört mänskligt att ha svagheter. Det hade kunnat vara du, din bror eller ditt barn.