På min väg upp till ytan mattas känslorna. Den skarpa smärtan förbyts till molande obehag, den bottenlösa sorgen till att vara ledsen och den vidriga ångesten till oro.
Det tar lång tid att komma upp till ytan efter att ha varit i dyn och krälat. En förhöjd känslighet kommer nog alltid att finnas kvar. Det har jag accepterat. När något tråkigt händer eller jag utsätter mig för stress och överansträngning kommer obehagen tillbaka.
Det är naturligtvis omöjligt för mig att veta om det är ”normala känslor”. Vi kan ju inte precis jämföra hur djupt vi känner olika känslor. Men så länge jag fungerar i vardagen så får det vara så. Jag ser ändå en vits med att känna. Att vara avstängd från känslor är inget jag eftersträvar.
Ja, känslorna är uthärdliga nu. De flesta dagar känns det bra. Jag ser en framtid där jag kommer att ha ett friskt känsloliv och fungera med både huvud och kropp. Jag har också lärt mig att inte äventyra min hälsa. Det var något som jag inte kunde förr i tiden.