Från Higher Perspective på Facebook
Jag har gått omkring och försökt att vara en exemplarisk människa. Det blir förfärligt tungt!
Under mina första tio år av sjukdom gick det inte att räkna med mig. Jag behövde mycket hjälp och upplevde att förtroendet för mig var kört i botten. Under de kommande tio åren har jag försökt att återställa mitt förtroendekapital.
Det har varit tunga år. Jag har ansträngt mig mycket och ställt upp mycket. Jag har haft överkrav på mig själv – allt för att slippa vara uträknad i andras ögon.
Jag blir trött av att vara präktig och att alltid anstränga mig. Jag vill slappna av och vara lite lagom galen. Jag vill inte alltid vakta på mina ord eller följa regelboken.
Nej! Nu har jag banne mig bevisat att jag är tillräknelig. Nu vill jag återgå till mitt normaltillstånd, den jag var före psykoserna. Då när jag inte vaktade på varje steg jag tog. Då när jag slappnade av och glömde bort mig själv.
Det är en balansgång mellan att vara medveten och att släppa loss. Vi behöver glömma bort oss själva emellanåt och vara spontana. Jag orkar i alla fall inte alltid vara klok och förnuftig. Det blir tråkigt. Jag gillar lite smått galna personer, har alltid gjort. Människor som bryr sig lite om hur omgivningen uppfattar dem. Människor som följer sitt hjärta framför allt.
Jag finns fortfarande här om du behöver mig. Men nu vill jag inte bevisa mer!