Tid är verkligen relativ. Jag har upplevt förunderliga saker när det kommer till tid.
Jag minns en dag som aldrig tog slut. Jag var psykotisk. Jag trodde att tiden hade stannat.
När jag var mentalt sjuk var tiden ur led. Jag hade så mycket tid att slå ihjäl och minuterna kändes som timmar. Det var omöjligt att fylla tiden med något vettigt. Dagarna var orimligt långa.
Nu när jag är arbetslös och frisk så får jag knappt tiden att räcka trots att jag inte har så mycket inbokat. Tiden har fallit på plats och det finns alltid något vettigt att göra. Dagarna är inte långa och tiden rinner iväg.
Det är nog väldigt svårt för någon som är frisk att förstå hur en mentalt sjuk människa upplever saker. När kontinuiteten är bruten så blir tidsuppfattningen mycket egendomlig. Saker händer inte ens i rätt ordning. Idag tänker jag annorlunda om dåtid, nutid och framtid än vad jag gjorde före psykoserna. De är inte uppdelade utan flyter samman. Dåtiden är alltid aktuell och framtiden påverkar fortfarande min dåtid. Jag snarare hoppar i tiden än lever enligt en kronologisk tidslinje.
Det är så himla skönt att kunna fylla tiden igen. Och att ha ont om tid är NÄSTAN njutningsfullt.