Det första symptomet på psykisk ohälsa är oftast problem med sömnen. Vi är oroliga, vi grubblar och vi är spända. När vi tillfrisknar är det sömnen som rättar till sig sist.
Jag lider fortfarande av sömnrubbningar. Jag sover både på dagen och natten för att få tillräckligt med sömn. Häromnatten sov jag fem timmar i sträck. Det är nog ett rekord.
Dålig och för lite sömn kan knäcka vem som helst. Det är oerhört viktigt att en människa sover. Första gången jag insjuknade i psykos slutade jag att sova. På den tiden hade jag ingen sömnmedicin och förstod inte vad det var som hände. Idag är jag bättre förberedd och vaktar på min sömn.
Psykisk ohälsa och brist på sömn känns som grav jetlag. Men det går inte över. När jag var sjuk nådde jag aldrig ner till djupsömnen och fick riktig vila. Följden blev bland annat att jag var mindre uthållig och lättirriterad. Det ena problemet följde på det andra och jag hamnade i en ond nedåtgående spiral som var oerhört svår att vända.
Det fanns också människor i min närhet som brast i förståelse över min dygnsrytm och att jag inte orkade leva i samma tempo som de gjorde. Det var minsann inte bara jag som hade svårt att acceptera mitt försämrade tillstånd.
Sömnen börjar sakta rätta till sig. I takt med att jag känner mig trygg, känner tillhörighet och slappnar av sover jag djupare och lugnare. Att sova har blivit en favoritsyssla.