Jag har fått konstatera att jag inte kommer att få svar på mina frågor. Det finns mycket i mitt liv och mitt förflutna som är i dimma. Jag kommer aldrig att reda ut vad det vad som hände.
Kanske är det frågan som är viktigast och inte svaret. Kanske jag inte heller vill veta sanningen och är lyckligare ovetandes.
Man måste ändå gå vidare i livet trots alla frågetecken. Det finns tillräckligt som är säkert så att jag ska kunna fortsätta framåt med ett visst mått av stabilitet. Och förhoppningsvis har jag lärt mig något.
Jag har lärt mig att ingenting är riktigt säkert i denna värld. Jag har lärt mig att ingenting är svart eller vitt. Jag har lärt mig att nästan vad som helst kan hända. Och jag har lärt känna mig själv bättre.
Jag är inte så stark som jag trodde men när det verkligen krävs har jag oanade resurser och lyckas fixa det som är viktigt. Ibland faller jag och ibland är jag klippan. Det får väl vara så då.
Nu måste jag sluta försöka förstå det som inte kan förstås och lita till att det blir bra ändå.