Vi behöver alla ett privat rum. Allt ska man inte prata om. Det tror jag på. Man kan prata sönder saker och man kan ersätta handling med för mycket prat. Man kan förstås prata med sig själv hur mycket som helst och bli klar över vad man känner och tycker.
Man kan skilja på att vara personlig och att vara privat. Det är bra att prata i jag-budskap istället för att generalisera. Vissa ting är allmänmänskligt men mycket är personligt. Jag har både fallit i fällan att tro att jag är helt ensam om mina erfarenheter som att tro att alla upplever samma sak.
När jag håller saker för mig själv ökar mitt handlingsutrymme. Andra blandar sig inte i mina göranden om de inte vet något om dem. Jag blir alltså friare att besluta om mitt eget liv om jag klarar att hålla tyst om mina planer.
Jag ser på det såhär: När jag var tonåring och ungdom pratade jag och mina väninnor om det mesta. Det var viktigt att vi skulle vara överens och lika varandra på den tiden. Nu när jag är vuxen ser relationerna annorlunda ut. Jag kan uppskatta olikheter i större utsträckning och jag vill varken prata om allt eller veta allt om andra. Mina gränser har helt enkelt blivit snävare med åren.
I min blogg försöker jag vara personlig utan att vara privat. Även när jag har gått i psykoterapi har jag hållit på det mest privata och det känns bra nu.