Är det bara jag som tycker att det har blivit mindre högt i tak? Har vi gått in i den överkänsliga tidsåldern? Eller blir vi kanske mer touchy med åren?
Jag tycker att jag lägger ner mycket energi på att lägga band på mig. Om det skulle hoppa en groda ur munnen på mig så blir det närmast katastrofkänsla. Jag har en känsla av att relationer inte håller för mycket påfrestningar längre.
Jag minns något helt annat från min ungdomstid. Jag minns att det var högt i tak och att vi alla kände oss tryggare med varandra.
När blev vi alla så känsliga? Är det livet som gjort oss illa och att vi alla har sår som öppnar sig vid minsta övertramp?
Jag har varit väldigt känslig när jag var sjuk men det såg jag inte som något friskt. Det friska tycker jag är att kunna skratta istället för att bli dödligt sårad. Ja, jag tycker det är jobbigt att vakta varje ord som slipper ut och att alltid noga tänka igenom vad jag ska säga. Och nu undrar jag: Är det någon annan som känner igen sig i det här?
Och är det bara jag som jobbar med min överkänslighet? Är det bara jag som avskyr överkänsligheten?
Vad gör ni andra? Accepterar ni överdriven känslighet eller försöker ni också skaffa er mera hud?