Mycket i vårt samhälle bygger på konkurrens. Vi har fått lära oss att det är optimalt. Man kan ju fråga sig för vem?
På arbetsmarknaden konkurrerar vi om jobben och det tycker vi är det naturliga. Kompetens är ju så viktigt! Att det är de starka som får jobb och de svaga som slås ut pratar vi mindre om.
Jag anser att även mindre duktiga ska ha en plats i arbetslivet. Om vi verkligen vill ha ett jämlikt samhälle, som de flesta påstår att de vill, så skulle vi konkurrerar mindre och samarbeta mycket mera.
Det är förstås de starka som bestämmer att svaga människor inte ska få vara med. Vi premierar vår egen duktighet och sätter en hög prislapp på den. Ofta får man höra att ”Arbete ska löna sig”. Jag skulle vilja vända på det och säga att vi vill gärna bli kompenserade för att vi inte får vara med! Det är ett lika logiskt resonemang som att arbete ska löna sig för ett arbete har väldigt många fördelar också. Jag känner inte så många som väljer arbetslöshet framför att arbeta. För mig framstår inte arbete som en plikt utan snarare som ett privilegium.
Om vi vill ha ett jämlikt samhälle på riktigt så kan det inte bara vara de starka i samhället som premieras. Det säger sig själv. Och fördelarna med konkurrens, såsom ökad motivation, uppvägs med råge av fördelarna med samarbete: att öka delaktigheten och social rättvisa.
Jag frågar samma sak igen: Vill vi egentligen ha jämlikhet? I så fall har vi alla ett EGO-arbete att utföra. Vårt EGO måste med nödvändighet vara mindre än vår önskan om rättvisa.