Måste man vara bäst för att skapa?
Jag har kommit till insikt att jag inte tycker att mina prestationer duger. Jag är full av självtvivel och sällan helt nöjd med vad jag åstadkommer.
Men….. Jag inser att jag inte behöver vara bäst på det jag gör. Jag får ändå måla, skriva och pyssla. Jag får göra allt det jag tycker är kul utan att behöva vara någon expert.
En bekant sa till mig att fortsätta kladda när jag sa att jag inte tycker att det är så roligt att måla längre. Jag insåg att jag inte kommer att göra stor konst och då tappade jag sugen. Efter ett uppehåll på tre år har jag nu börjat kladda på en tavla som jag inte gillar. Jag släpper prestationskraven och leker med färgerna.
Nej! Vi behöver definitivt inte vara bäst på det vi gör. Skulle vi vänta på att vi skulle bli bäst skulle aldrig något bli gjort. Jag vet inte varifrån jag har fått dessa orimliga krav på mig själv men jag vet att de förtar lusten att skapa. En mera lekfull attityd till konsten är vad jag behöver. Dagen då vi slutar leka är en ödesdag!
Så jag ska kladda och leka ett tag utan att ha några krav på resultatet. Resultatet är verkligen inte allt – resan och processen är lika viktig!
Vi är många tjejer med höga krav på oss själva. Jag har träffat många duktiga tjejer som tvivlar på sig själv. Kravet på perfektion är mördande. När ett misslyckande blir en katastrof då finns det inte mycket lust och glädje kvar. Vi som har skyhöga krav på oss själva har ett inre arbete att göra. Varifrån kommer föreställningen ifrån att vi måste vara bäst? Ska jag bara acceptera denna föreställning? Eller ska jag försöka få en mera rimlig föreställning som leder till mer glädje och lust?