Man hör ofta talas om dödsångest och mindre sällan om livsångest. Jag har mycket mera livs- än dödsångest.

När jag tar för mig av livet eller tar nya kliv så får jag en portion ångest. Jag intalar mig själv att det är helt normalt. Vi ska vara kännande varelser och ångest är bara en av många känslor och tillstånd. Att bara ha positiva känslor är inte realistiskt.

Visst, ångest kan ta orimliga proportioner och vara ett sjukligt tillstånd. Men en viss grad av ångest hör livet till. Det fyller säkert någon funktion som jag inte riktigt förstår. Jag vet att rädsla är en ingrediens när vi växer och förändras. Rädslan skyddar också så att vi blir lite försiktigare. Frånvaro av rädsla kan leda till att vi tar risker som är direkt farliga.

De flesta av oss blir nervösa när vi ska på exempelvis en anställningsintervju och bli värderade och bedömda. Vi är relationella varelser. Vi ingår i ett sammanhang och är beroende av andra människor och av samhället. Denna ångest är specifik. Vi vet vad den beror på. Och vi känner nog alla den i olika grad.

Jag har tidigare haft generaliserad ångest som inte går att ta på. Det finns ingen tydlig anledning till denna sorts ångest. Jag tror att den beror på att vi sitter fast och inte lever ett kvalitativt liv. Livet rinner ifrån oss. Generaliserad ångest är outhärdligt plågsamt. Och det enda sättet att bli av med den är att våga göra saker fast man är rädd. När ångesten skenar går det inte. Det är nog svårt att förstå hur förlamad och funktionshindrad man kan bli av stark ångest om man inte har upplevt det. Det kan vara omöjligt att gå och handla eller till och med att lämna sitt hem.

Jag har hört många säga att rädsla inte är farligt. Jag håller inte med. Riktigt stark rädsla kan få oss att implodera och det är farligt.