Jag önskar att lidandet vore mer jämnt fördelat. Som det är lider somliga förskräckligt och andra inte alls. Och sedan finns det en massa gråskalor av lidande. I min optimala värld skulle alla ha erfarenheten av att lida. Det skulle öka vår medkänsla med varandra. Lidandet har ökat min empati med utsatta grupper betydligt. Om alla hade erfarenhet av att tryggheten brister och av att kastas ut ur gemenskapen skulle vi bry oss mer om utsatta och behövande.

Har man känt sorg så vet man på ett ungefär vad andra går igenom vid personliga förluster. Har man upplevt smärta så vet man hur det känns i andra när hjärtat brister. Har man blivit lämnad ensam och övergiven så vet man hur utanförskapets smärta känns och så vidare.

Det handlar inte om rättvisa. Jag tänker mer pragmatiskt. Erfarenheten av att lida får konsekvenser i en människas liv. För mig har slutet på mitt lidande medfört att jag känner tacksamhet. Och tacksamhet är ett tecken på att vi inte tar våra privilegier för självklara. Vi vet att det finns en annan verklighet och vi vet hur den känns. Det blir naturligt att önska att andras lidande också mildras.

Det kan låta hårt att jag önskar att alla skulle lida. Men jag tror att om vi alla led lagom mycket så skulle världen se annorlunda ut. Vi skulle förstå sådant som vi måste förstå om vi ska få en vettig värld.