Vid tunnelns slut finns ett ljus
Jag har landat i mig själv äntligen. Jag känner mig trygg igen. Nu har jag slutat frukta att jag ska insjukna i fler psykoser. En ny värld öppnar sig med nya möjligheter. Jag har lärt känna mina styrkor och svagheter och jag har utvecklat verktyg att hantera livet med.
Frågan som dyker upp i huvudet är: Var det värt det?
Jag lovade mig själv att jag aldrig skulle säga att krisen var värd sitt pris i lidande. Att jag aldrig skulle romantisera min sjukdomstid som jag upplever vissa gör i litteraturen. Men när jag mår bra märker jag att jag glömmer hur fruktansvärt det var. Jag gillar mig själv bättre idag. Tycker faktiskt att jag är en bättre människa. Och jag skulle inte ha min kris ogjord. Så på ett plan så var det ändå värt det.
Den gångna vintern har jag gått in i en djup vila. Jag har stängt ute sorlet från omvärlden, släppt på vaksamheten och äntligen kunnat slappna av. Sover bättre och lyssnar inte lika frenetiskt på alla budskap runt omkring. Har njutit av mitt eget sällskap.
Lite klokare känner jag mig redo för en nystart. Där jag äntligen kan lägga det förflutna bakom mig. Där det finns plats för mer glädje. jag vet att man kan utvecklas på ett mer positivt sätt. Lidande är ingalunda den enda vägen till personlig utveckling. Jag ser fram emot det som komma skall.