Det är en mycket stor kränkning i en människas liv att bli inlåst av samhället. Det är först nu jag förstår vilken stor inskränkning det varit och hur mycket det har skadat mig. Jag säger inte att det inte var nödvändigt i mitt fall men skadad har jag ändå blivit.

Jag har inte känt mig riktigt fri sedan år 1996 när jag blev tvångsomhändertagen för första gången. Jag har känt mig tvingad att redovisa för mina förehavanden. Allt för att människor ska kunna lita på mig, att jag inte gör något jag inte borde göra. Jag har redogjort för vad jag lägger mina pengar på, vad jag sysslar med på min fritid, vem jag umgås med och så vidare.

Nu, 20 år efter psykosutbrottet, och 10 år efter min senaste inläggning på psyk börjar jag fungera som jag gjorde innan allt började. Jag återfår min självständighet och frihet. Jag tycker inte att jag måste bevisa något mer nu. Jag har samma rätt som andra att leva mitt liv som jag själv vill. Jag behöver inte be någon om lov. Och jag berättar vad jag vill för andra.

Det är en svår sjukdom att bli psykossjuk. Det finns många fördomar och samhället blandar sig i våra liv. Vi blir behandlade lite som barn. Det är inte lätt för någon som varit van att styra själv. Jag har känt mig omyndigförklarad trots att jag inte blivit det (dessutom finns inte längre omyndigförklaring i svensk rätt). Jag tror nog att jag omyndigförklarade mig själv faktiskt.

Såhär lång tid tog det för mig att återerövra min frihet, som betyder nästan allt för mig. Och jag förstår bättre mitt oerhörda lidande under sjukdomstiden.