Den som går sina egna vägar behöver ingen karta
Drottning Kristina
Jag har gått långa lovar kring den psykiatriska läran. Jag värjer mig mot det långtgående sjukdomsförklarandet av mänskligt beteende. För inte så länge sedan klassades homosexualitet som psykisk sjukdom!
Att vi är sårbara och ofullkomliga hör till den mänskliga naturen. När svåra livshändelser inträffar så känns det på insidan och ibland går vi sönder. Med en stigmatiserande diagnos kan vi bli fast i en uppfattning som inte tjänar oss.
Vem är egentligen frisk? Är det någon som arbetar och lever med en partner? Den definitionen har jag stött på.
Jag väljer att se min sjukdomstid som en skapar- och identitetskris. En djup kris för att jag ska hitta hem. Jag var inte alls lika kreativ före krisen.
Jag önskar att man ville sluta uppfinna diagnoser för allt möjligt. Det är ett perfektionistiskt tänkande och det finns inga perfekta människor. För vem finns egentligen diagnoserna?
Jag har förstått att somliga känner lättnad när de får en diagnos. De får äntligen förklaringar på sina problem. Kanske får de en medicin som underlättar livet. Och det har jag full respekt för.
Jag har alltid trott på att jag kan lösa mina problem och återhämta mig. Jag är av uppfattningen att jag själv väljer hur jag ska leva mitt liv. Det är varken samhällets eller psykiatrins sak.