Jag såg det som ett test jag skulle klara av. Det vill säga de svåra tiderna. Jag fattade nog inte att det var på riktigt. Det var mer som en examen jag skulle klara. Det är väl det som kallas ”Livets hårda skola”.
Jag gillar utmaningar. Jag är inte den som ger mig i första taget. Jag är van att kämpa i motvind.
Fast hade jag vetat hur överdjävligt det skulle bli hade jag nog slängt in handduken. Man får vara tacksam att man inte vet något om framtiden. En dag i taget kan jag klara av. Sammantaget blev det 22 år.
Och nu har poletten trillat ner. Jag fattar att det är verkligt. Jag fattar att jag har förlorat en massa år av mitt liv som hade kunnat vara betydligt angenämare. Min katt Kattis är försvunnen och inte ens jag kan låtsas att det inte är på riktigt.