Om jag inte hade kunnat höja mig över mina problem hade jag aldrig orkat gå vidare.
Vi har alla problem som tynger oss. Ibland känns problemen övermäktiga och vi klarar inte så mycket. Då får vi vara schyssta mot oss själva och göra så gott vi kan. Att göra sitt bästa räcker.
Jag har utvecklat en strategi där jag ibland ignorerar problem. Jag går vidare, gör mitt bästa och i många fall försvinner problemen av sig själv. Det är inget strutsbeteende utan istället ett förhållningssätt där jag undviker att förstora mina problem. Mitt undermedvetna jobbar på en lösning medan jag är upptagen av det som jag klarar av.
Jag har mött gigantiska utmaningar i livet och problemen har hopat sig. Det är mycket som jag inte har kunnat göra. Då har jag istället försökt fokusera på det som jag faktiskt kan göra. Jag har lärt mig att jag har begränsningar. Att acceptera begränsningar är inte lätt men är faktiskt också utvecklande. Jag har varken lust eller ork att bestiga alla berg.
Livet går upp och ned. Det har jag accepterat. Och det gäller att inte bli alltför nedtyngd av motgångar. Så mitt sätt är att bara fortsätta gå framåt oavsett vad som händer och att inte ge motgångar och problem en massa uppmärksamhet. För det vi lägger vår uppmärksamhet på tenderar att förstärkas. Varför slå sig blodig på att lösa ett problem som kanske hittar sin egen lösning med tiden.
Jag försöker alltså se saker och ting från ett högre perspektiv där jag accepterar att vi alla har problem och att det problemfria livet inte existerar. Jag tror inte heller att jag eftertraktar ett liv fritt från problem. Problem är till exempel stoffet till mitt skrivande.