En gång när jag var psykotisk var det synnerligen otrevligt. Jag befann mig i ett svart hål så nedtryckt som man bara kan vara. Jag blev fullständigt nedsablad och utdömd. Jag minns att jag var chockad och fullständigt maktlös. Jag blev helt invaderad av kritiska tillmälen.

Jag låg i min sjukhussäng och kände att slutet hade kommit. Jag skulle inte klara mig utan gå under. Jag hade kommit till en punkt då hoppet slutligen lämnade mig.

Då plötsligt dundrade en röst i skyn:

DETTA ÄR MIN DOTTER!

Och sedan blev det knäpptyst. All kritik upphörde. Jag upplevde att det var Gud som hade rutit till mot mina angripare. Jag blev otroligt lättad och hoppet återvände.

I nästa sekund kom min föräldrar inrusade i rummet. De hade inte varit på besök på ett tag. Jag har väl aldrig blivit så glad att se dem. Mina cigaretter var slut och min styvfar rusade ner i kiosken för att köpa nya. Jag borstade av mig upplevelsen och återvände till livet.

Detta är ett minne jag bär med mig. Hur jag i min yttersta förtvivlan blev undsatt av Gud.