Ingen människa en ö
John Donne
Jag har känt mig förfärligt ensam men inte så ofta. Istället har jag känt att det finns goda människor därute som vill hjälpa och vägleda mig genom krisen. Jag har hållit alla gluggar öppna; Jag har tittat, lyssnat och läst. Jag tror på synkronicitet, det vill säga till synes slumpmässiga sammanträffanden som inte alls är så slumpmässiga. Istället för att känna mig vara insnärjd i onda konspirationer så jag har känt mig vara föremål för goda sammansvärjningar. Det har hållit mig varm i kylan.
Vi hänger alla ihop på gott och ont. Ingen människa kan stå helt oberoende från andra. Vi behöver samhället och varandra. Och att det finns människor som blir djupt sårade av livet berör oss alla. Kanske det är symptomatiskt för det samhälle vi lever i.
Det hade kunnat vara jag om omständigheterna hade varit annorlunda är en sympatisk inställning tycker jag.
Jag har alltså sällan känt mig helt övergiven trots att jag periodvis levt isolerad från samhället. Det har alltid funnits någon där för mig. Kanske en låt på radion har tröstat mig eller har jag läst något som jag känt vara skrivet just för mig.
Man hör ofta talas om förföljelsemani, paranoia. Man hör mer sällan talas om om känslan av att vara föremål för goda konspirationer; att känna sig omsluten av universum, välvilliga människor och goda krafter.