Efter att ha mått kasst i många år klarade jag inte längre av att härbärgera glädje. När jag blev glad och euforisk sköt jag i höjden tills jag slog i taket. Glädjen hotade att fälla mig och slutade mest i att jag mådde dåligt igen. Till slut ville jag inte bli glad för jag klarade inte av att hysa känslan.

Under lång tid har det varit komplicerat med känslor. Min kris som varit en kris för att hela mina känslor har varit en berg- och dalbana i mitt känsloliv. Nu börjar äntligen känslorna lägga sig tillrätta. Jag klarar att vara glad utan att det hotar att förgöra mig. Det är en behaglig stilla glädje som fyller mig med lust. Det kommer inget surt efteråt.

Jag är glad över små saker. Att vardagen fungerar, att det är vår, att min katt spinner och trivs hos mig.

Att ta sig tillbaka till livet efter att ha varit djupt under ytan är inte oproblematiskt. Vägen upp till ytan är nog så svår. Återhämtning tar tid och jag har ofta varit rädd för att falla. Det har varit två steg framåt och ett steg tillbaka. Det är först nu jag känner att jag står på stadig mark och vågar ta ut svängarna mer. Det finns plats för spontanitet och glädje igen.