Jag arbetade på Juridicum i Lund som forskningsassistent i ett arbetsrättsligt forskningsprojekt när jag blev psykotisk första gången. Det var ett stort fall.

När jag ”vaknade upp” ur psykosen var min verklighet en annan. Jag var arbetslös och sjuk och min värld låg i spillror. Jag var chockad, förvirrad och upplevde att hela min trovärdighet var som bortblåst. Jag kan inte med ord beskriva min smärta över händelseutvecklingen.

Vanmakten att mitt ord inte betydde något är något som jag önskar att ingen behöver uppleva. Jag var van vid att människor litade på vad jag sa och respekterade mig. Efter psykosen gällde inte detta längre.

En skötare som jag samtalade med sa att jag måste acceptera att jag misslyckats. Jag upplyste henne om att jag blivit sjuk och inte misslyckats. Jag frågade henne om hon också skulle säga till en cancerpatient att hon misslyckats.

Det enda som höll mig vid liv var tanken att jag skulle bli frisk igen. Och denna förhoppning ville somliga inom psykiatrin ta ifrån mig. Jag skulle istället acceptera min nya verklighet och inte tala om det som varit. Hade jag gett tyngd till vad somliga sade hade jag förmodligen försökt ta mitt liv. Deras uppgift tycktes vara att rycka halmstrået från mig som jag krampaktigt höll mig fast vid.

Nej! Jag misslyckades inte utan jag blev sjuk!!!!!