Före min sjukdom brukade jag känna mig fylld. Mina studier och min mentala förmåga fyllde mig. Trots att jag levde på snåla pengar upplevde jag att pengarna räckte till mina behov.
Efter min första djupa psykos hamnade jag i ingenmansland. Mitt inre var ett stort svart tomt hål.
Jag förstår nu att jag under snart 20 år haft ett bristtänkande. Mina behov var så stora och jag kunde inte få nog. Jag ville bara ha mer och mer. Allt för att fylla tomheten. Jag har ätit mycket mer än vad jag brukade. Jag har ägnat mig mer åt konsumtion. Jag har hela tiden varit rädd att jag ska förlora mer. Jag har oroat mig för hur pengarna ska komma in.
Detta ständiga bristtänkande är nedbrytande. Nu när rädslan försvinner inser jag hur rädd jag varit för ytterligare förluster i mitt liv. Jag har också jämfört mig mycket med andra, något som jag inte brukade göra när jag var frisk. Jag ville plötsligt ha det andra hade.
Jag börjar förstå hur många människor känner. En gnagande tomhet som gör att vi överkonsumerar och överäter. Ett ego som aldrig blir mättat och en själ som inte får den näring den behöver. Mycket av det vi lär oss och uppfostras till är direkt felaktigt för att vi ska bli mättade och lyckliga. Vårt materialistiska samhälle och tänkande kan vara rena döden för själen.
Plötsligt känner jag mig fylld igen. Jag upplever överflöd istället för brist trots att mina levnadsvillkor är desamma. Det är en inre mättnad.