Jag är ledsen och nedtyngd. Jag lägger mig på sängen för att få vila. Som vanligt är det full aktivitet i hjärnkontoret och jag försöker förstå min sorg. Snart förstår jag vad det är som händer och sorgen dunstar bort som genom ett trollslag.
Jag tror att vi alla behöver skapa förståelse. Vi behöver förstå vår omvärld och vad som händer i våra relationer. Vi behöver också förstå vad som händer i vårt inre. Jag tror att det är nödvändigt att skapa förståelse för att tillfriskna från psykisk sjukdom. Vår förståelse är förstås personlig och ser olika ut från person till person. Men att vi måste skapa något slags förståelse som har förankring i verkligheten är jag övertygad om.
Min förståelse måste ”make sense” för mig. Det är inte alls viktigt att andra håller med mig eller bekräftar min verklighet. Och vår verklighet ser ju faktiskt olika ut. Det finns inte två personer som har samma verklighetsuppfattning. Jag har inga planer på att pracka på andra min uppfattning. Om någon blir hjälpt är jag glad.
Det är svårt att förstå vad som händer. Livet och världen är komplexa. Och på något sätt måste vi alla förenkla för att skapa ordning. När jag återfår lugnet och kommer i balans så är min värld någorlunda begriplig för mig. Och då kan jag interagera med andra på ett vettigt sätt.
Jag ställer förståelse mot förvirring. Ju mer förståelse jag lyckas skapa desto mindre förvirrad är jag och desto bättre fungerar jag.