Jag vill att ni ska visa mig att jag är viktig när jag har gått sönder, inte kan tänka klart och har väldigt lite att ge. För att jag är människa!

Det är svårt för många att ta emot hjälp. Vi minns vår tid som friska och självtillräckliga och har svårt att acceptera att våra levnadsvillkor har förändrats. Det krävs ödmjukhet att lära sig att ta emot hjälp. När man har styrka som ideal är det svårt att bli svag. Det kan också vara väldigt svårt att be om hjälp speciellt som man inte vet vad man behöver.

Jag har fått mycket hjälp av mina närmaste. Det har varit ovärderligt för mig. Och med tiden har det blivit lite lättare att ta emot hjälp. För mig har det generellt sett varit mycket svårt att bli beroende av familj, vänner och samhälle. Jag har aldrig riktigt lyckats förlika mig med det. Jag har bevarat den självständighet jag kunnat i alla lägen. Och jag tror att det har varit bra. För sakta har jag byggt upp min styrka genom att klara lite mer.

Det kan vara frestande att hjälpa till mer än vad man behöver. Eller att ta emot mer hjälp än vad som är nyttigt för en. Vi blir aldrig starka om vi inte tar oss över våra hinder och begränsningar. Det kan ingen annan göra åt oss. Genuin styrka bygger man upp inifrån.

Jag har alltså fått lära mig att ta emot hjälp. Det var svårt men nu är det en befrielse att slippa vara självtillräcklig. Och nu är jag i ett läge där jag kan hjälpa i min tur. Det känns bra att få vara stark och bidraga. Och det har varit mycket lärorikt att vara svag och beroende.