Anorexia nervosa

dagens kvinnoideal

är att vara trådlikt smal

outvecklad, undernärd

är hon kanske något värd

 

lydigt följer hon kulturen

våldför sig på kvinnonaturen

livlös, blodlös, utan kraft

tar hon faktiskt mindre plats

 

med en lämplig etikett

ska hon återfå sitt vett

på ett ganska enkelt sätt

får vi perspektiven rätt

 

Tjejer ska vara nätta och tunna. Killar ska vara stora och starka. När vi tjejer svälter oss förlorar vi mycket kraft som vi skulle behöva till annat. Jag tror att anorexia är ett symtom på den samhälleliga strukturen som diskriminerar kvinnan. En kraftlös kvinna är inget hot. Den anorektiska tjejen får emellertid själv bära skulden och ansvaret för sitt sjukdomstillstånd.

Storleken på kroppshyddan talar sitt tydliga språk. Kvinnan ska ta upp så lite utrymme i rummet som möjligt och den stora kraftiga mannen får breda ut sig. idealen har inte alltid varit som de är idag. Är det utmärglade idealet en backlash mot kvinnans frigörelse? Kvinnan får höra att hon angriper sig själv men är det hela sanningen?

Det finns kvinnor som mer eller mindre omedvetet väljer bort det trådsmala idealet för att slippa sexualiseras och objektifieras. Kvinnor som kliver ur den trånga kvinnomallen och unnar sig näring. De väljer sig själv. De får kanske inte somliga mäns uppmärksamhet men det är kanske inte så viktigt för dem.

Vi behöver breda analyser som inte lägger allt ansvar på den enskilda individen. Varför uppstår vissa fenomen eller breder ut sig i en viss tid? Mår vi egentligen bra i kulturen?

Samma sak gäller psykisk sjukdom. Ska vi som drabbas bära hela ansvaret själv för att vi insjuknar? Är psykisk sjukdom ett symtom på en samhällskultur och ett samhällsklimat som inte är sunt? Min personliga upplevelse är i alla fall att psykiatrin lägger ”skulden” och fokuserar på den enskilda individen och familjen.