När jag blev psykiskt sjuk tyckte jag att det bara var fel på mig. Och det fanns andra i samhället som förstärkte detta, inte minst psykiatrin.
Länge kände jag olust inför mitt uddaskap. Jag led av att jag inte var mainstream och av att ha udda intressen. Jag försökte till och med göra om mig så att jag skulle passa in bättre. Att försöka vara ”normal” var mördande.
Och nu omfamnar jag mitt uddaskap. Jag känner mig inte utanför gemenskapen längre eller onormal på något sätt. Jag märker att jag gillar den jag är och att jag är väldigt förtjust i mina intressen. Jag har gått från att hata mitt annorlundaskap till att älska det.
Jag drömde inatt att jag blev älskad just för att jag är unik. Just för allt det som är speciellt med mig. Jag vaknade med en varm känsla i hela kroppen.
Detta att vi försöker göra om oss för att passa i en form är olyckligt. Vi är bäst på att vara oss själva och formen krymper vårt liv. Konformitet är trist. Ska vi hitta vårt eget uttryck så måste vi våga vara udda