Vad är det som händer när vi blir myndiga?

Jag upplever att omsorgen om barn skiljer sig mycket från den omsorg vi känner för vuxna. Att barn inte ska diskrimineras i skolan ser de flesta som en självklarhet. Vuxna, däremot, behandlas på ett annat sätt. Om man betänker att motsvarigheten till Fas 3 skulle existera i grundskolans värld så är detta en absurd tanke. Men att vuxna behandlas på detta förnedrande sätt är tydligen OK för somliga beslutsfattare i samhället. Och det tål att sägas att dessa beslutsfattare själva inte riskerar att hamna i Fas 3-åtgärden.

Jag minns när jag slutade gymnasiet och klev ut i arbetslivet. Jag kände mig verkligen mindre värd plötsligt. Nu skulle jag stå ut med att bli behandlad på ett helt annat sätt. Jag skulle jobba långa arbetsdagar, lyda order och passa mig. Det var ju ingen självklarhet att jag skulle ha kvar mitt lönearbete. Att inkluderas i arbetslivet är ingen rättighet, det är något man ska förtjäna.

Jag har under mitt vuxna liv många gånger förvånats över hur jag blir behandlad. Min smärta går många förbi och möter lite empati. Men min smärta gör lika ont i mig nu som när jag var barn. Är vi inte alla ett barn innerst inne? Varför är det så mycket lättare för många att känna med barn? Och vad är det som händer när vi fyller 18 år och går över gränsen till vuxenlivet? Ska det vara slut med omsorgen då?

Min målgrupp är vuxna människor som jag känner lite extra för då jag upplever att vi kan behandlas onödigt hårdhänt på grund av vår ålder. Jag och andra med mig känner oss likadana på insidan som när vi var små. Det gör precis lika ont att bli mobbad och lämnad utanför nu som då.

Jag vill leva i ett samhälle som inkluderar alla, även de som har mindre kompetens och ork. Jag vill leva i ett samhälle där alla får lönearbeta. Där det inte är människan som ska vara flexibel utan istället marknaden som ska stå för flexibiliteten. Där samhällsekonomin inte är det överordnade målet utan istället människors väl och ve. Lite mer som hur vi tänker om grundskolan där det är självklart att alla ska ha sin plats. Är jag naiv? Nej det tycker jag inte. Att vi kan värdera barn och vuxna så annorlunda är egendomligt.