…
Du är ett barn av Gud
Världen är inte hjälpt av din småbarnslek
Det ligger inget stort i att krympa
så att andra människor i din närhet
skulle slippa känna sig osäkra
Vi föddes för att förverkliga
Guds härlighet inom oss
Den finns inte bara i några av oss
Den finns i alla
Och när vi låter vårt eget ljus skina
ger vi omedvetet andra tillåtelse
att göra detsamma
…
ur Nelson Mandelas tal av Marianne Williamson
Det finns tankar som ständigt är närvarande. Hur ska jag göra det goda arbetet?
Jag har läst om en del kvinnor som gjorde mycket gott men som mer eller mindre utplånade sig själva i sin gärning. Jag tänker främst på Simone Weil, som trots att hon kom från den övre klassen, arbetade på fabrik för att solidarisera sig med de mindre lyckligt lottade. Hon dog i förtid av lugnsot som hon ådrog sig i fabriken. Jag tänker också på Moder Teresa, som framstår som djupt och långvarigt plågad i boken Kom, var mitt ljus, där hennes privata brev har publicerats.
Jag tänker att ett för litet ego kan utplåna oss. När vi hjälper andra måste vi också hjälpa oss själva. Vi är inte mindre viktiga än de vi vill hjälpa. Att offra sig, att utplåna sig själv, att radera ut sin personlighet, att sätta sig sist är inte förnuftigt. Vi ska alla upp och det inkluderar även hjälparen.
Jag vill njuta av det goda i livet. Jag vill vara mig själv fullt ut. Min önskan är att alla andra också ska få uppleva detta – att vi alla ska få förmånen att leva ett fullödigt liv. Jag tror verkligen inte på offer. Jag tror att vi ska hjälpa varandra framåt och uppåt.
För varje frigjord person kommer vi ett steg närmare målet. Vi visar varandra vägen genom solidaritet.