När jag återhämtar mig från psykisk sjukdom vågar jag ta ton och sätta ner foten lite mer. Men jag aktar mig ännu för att visa min ilska. Det vågar jag inte än.
Jag funderar vem som vågar visa sin vrede. Jag tänker att den som är mäktig får bli arg. Den som är oberoende kan också bli arg. Den som känner sig trygg kan visa sin ilska. Slutligen kan den som inte har något att förlora bli arg. Vem mer?
Jag har varit i en beroendeställning och haft mycket att förlora. Jag har inte vågat ta konsekvenserna av att visa min ilska. Jag har naturligtvis varit arg men jag har fått kväva min ilska vilket varit riktigt jobbigt. Jag försöker verkligen att inte rikta min ilska mot mig själv. Det tror jag är vanligt annars. Det är lätt att bli självdestruktiv och sabotera för sig själv när ilskan inte får ett naturligt utlopp.
Slaven har aldrig fått visa ilska. Detsamma tror jag gäller de maktlösa som ska vara tacksamma för smulor. Nej, vrede är de mäktigas privilegium.