Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
— Karin Boye, Ja visst gör det ont
Det gör ont när jag växer. Kanske är det likadant för våren som Boye diktar. Hennes dikt kom till mig igår kväll när jag sökte tröst. Trösten infann sig också. Djupgående förändringar ÄR smärtsamma. Vägen dit går genom förvirring, osäkerhet och smärta. Ett tag tappar jag fotfästet. Men i botten finns ändå lugnet för vid det här laget så vet jag hur förändring känns.
Det är lördag och jag landar för jag vet inte vilken gång i ordningen. Nu ska jag passa på att vara god mot mig själv. Det är ett sådant tillfälle när jag inte ska vara hård utan öva på att behandla mig varsamt.