Om man är mentalt sjuk och ska bli mentalt frisk så måste man acceptera väldigt mycket. Man får acceptera, acceptera ännu mera och acceptera ytterligare. Det är inte någon särskilt rolig sysselsättning.
Något är faktiskt fel om vi blir mentalt sjuka och det finns saker vi måste ändra på för att återfå vår hälsa.
Själv var jag en kärring mot strömmen före mitt insjuknande. Det var så mycket jag vägrade att acceptera. Men jag har lärt mig att man inte kan steppa ut ur den tid man lever i. Vi är en del av helheten. Verkligheten blir inte annorlunda för att vi motsätter oss den. Vissa kalla fakta får man lov att acceptera om man ska överleva i denna värld.
Jag tvingades också att acceptera att jag var psykiskt funktionshindrad och det gjorde fruktansvärt ont. Jag tvingades acceptera att jag behövde psykosmedicin och det tog många år. Jag accepterade att jag är beroende av andra människor. Jag accepterade ondskans realitet och att vi lever i en orättvis värld. Jag accepterade både människans småttighet och storslagenhet.
Nej, det är inget roligt arbete att acceptera ofrånkomligheter men det vi vinner är självkännedom, livserfarenhet och visdom. Jag är inte lika naiv längre och jag har inte heller längre en förljugen bild av mig själv. Och det är gott! Om vi ska överleva i denna ofullkomliga värld så kan vi inte vara för blåögda.
Att acceptera betyder definitivt inte att vi ska sluta arbeta för det goda. Om vi är förankrade i realiteten så kan vi påverka. Det spelar roll hur vi lever och handlar. Att tro att man är obetydlig och helt utan inflytande är falskt. Ingen kan göra allt men alla kan göra något.