Min kontaktperson på behandlingshemmet Tallen sa till mig att det jag upplevt i psykosen inte är verkligt. Jag replikerade med att fråga varför inte då? Varför skulle allt annat jag upplevt vara verkligt utom upplevelserna i psykosen?

Vem kan säga vad som är sant? Jag tänker mig att vi är som myror i Universum. Och med det följer att vi har ett mycket begränsat perspektiv. Mänsklig förmåga att greppa verkligheten är just mänsklig. Vi kan inte tänka utanför vissa mänskliga ramar men det betyder inte att det inte finns något utanför dessa ramar.

Jag tror att om man verkligen vill förstå vad som är verkligt då får man förvänta sig det oväntade. Man får öppna sig för möjligheter som inte är uppenbara.

Jag har fått bekräftat att något jag hört i psykosen stämmer med verkligheten. Och det var sådant jag inte visste tidigare. Det har lett till att jag inte längre är säker på något jag lär mig.

Vi använder oss av en massa teorier. Men hur vet vi att dessa är sanna? För att det låter vettigt för den mänskliga hjärnan? Jag tror att teorier har ett stort värde men vet att de inte omfattar hela verkligheten. Jag är också vän av tvärvetenskap. Jag tror att det alltid kommer att finnas nytt att upptäcka.

Jag tror på att det finns egendomliga samband. Samband som förvånar oss. Och att det är en sund approach att inte veta i förväg vad man kommer att hitta när man undersöker något.

Psykoserna har öppnat upp mig. Jag har inga färdiga svar längre. Och det gör mig inte precis dummare. Att vara bombsäker är faktisk dumt.