När jag var yngre kände jag ofta en stor osäkerhet inombords. Jag fick ofta katastrofkänslor för skitsaker.
Med livserfarenhet har jag behandlat mig med kognitiv självterapi. Jag använder då sunt förnuft. Jag har förstått att jag ibland har helt fel perspektiv på saker och ting. Mitt grodperspektiv hjälper inte alls så jag försöker se saker ovanifrån istället.
En fråga som jag har ställt mig är denna: Vad är en verklig katastrof? Svaret är till exempel att få en psykos, att mista någon jag älskar eller att jag eller någon jag älskar blir allvarligt sjuk på annat sätt. Detta är innebörden av en katastrof för mig.
Så när jag får katastrofkänslor för allehanda skitsaker så använder jag numera mitt förnuft. Är detta en verklig katastrof eller är det ett tillfälligt problem? Kommer jag att ha detta problem om ett år?
Det gör faktiskt att jag kan rycka på axlarna åt mycket. Det är inte så mycket som generar mig längre. Jag tycker ofta att det handlar om bagateller när det ramlar grodor ur munnen på mig eller liknande.
Så kan det vara att leva med stor känslighet och att lära sig att hantera känsligheten.