Att försöka bli perfekt är att ge sig in i en tävling som man aldrig kan vinna. Det enda man uppnår är att ständigt bli besviken och missnöjd.

Perfektion är stelt och inlärt. Det är motsatsen till naturlighet och spontanitet. Och det kräver en oerhörd ansträngning. Kanske vi borde använda vår energi bättre.

”Perfekta människor” saknar charm. Och jag vill i alla fall gärna vara charmig. Jag vill att andra ska vara avspända i mitt sällskap och trivas. Jag vill att andra ska känna att de är accepterade och duger. Då gör jag vist i att sänka kraven.

Det är förstås en balansgång. Jag vill vara en bra människa och ha självrespekt men jag vill också slappna av. När jag glömmer bort mig själv och struntar i vilket intryck jag gör så trivs jag allra bäst.

Om kvinnor skulle bry sig mindre om sitt utseende och om att behaga så skulle vi bli oerhört kraftfulla. Tänk vad mycket tid och energi som skulle frigöras. För att inte tala om vad det skulle betyda för skönhetsindustrin som är en oerhört lukrativ business.

Jag vet några personer som är fullständigt nöjda och överens med sig själva. Jag tror att det är det som är mitt egentliga mål i livet. Att få fatt i detta. Min väg dit är emellertid lite snårigare.