Jag har varit mycket arg och upprörd på sistone. Inom mig spelas olika dramer upp och jag arbetar upp en stor ilska. Jag kan inte påstå att jag känner mig som en särskilt älskvärd person när jag är så sur och grinig.
Men jag tror att jag är älskvärd i Guds ögon även när jag är förbannad på det mesta. Detta är också mänskliga och naturliga känslor. Jag mår definitivt inte bra av att lägga locket på. Ingen människa har bara angenäma känslor.
Jag försöker verkligen undvika att få dåligt samvete över vad jag känner eller att skam- och skuldbelägga mig. Jag har ju lärt mig att det finns en enorm kraft i ilskan.
Gud har ett annat perspektiv än vad jag har. Han kan till exempel se in i framtiden. Kanske är denna upprörda period vad som krävs för att jag ska våga ta ett stort steg framåt. Jag försöker skapa lite perspektiv men det är inte lätt när känslorna rusar i kroppen. Jag kan i alla fall tänka att det finns en mening med det som sker och att alla känslor ska ha sin plats. Tidigare har jag varit blid men under ytan har ilskan legat och pyrt och det är ju inte heller vettigt.
Jag orkar inte gå omkring och vara en förträfflig individ hela tiden. Det finns så mycket inom mig som inte alls är väluppfostrat. Det finns en motsättning mellan vem jag vill vara och vem jag är och jag tror att segern kommer att gå till den jag är.