Mitt liv ordnar upp sig mer och mer för varje dag. Nu jobbar jag och har fungerande rutiner för vardagen. Livet har blivit mera normalt. Och det har varit mitt mål under lång tid.
Men jag bär på en tung ryggsäck. Kunskap kan göra väldigt ont. Jag har kunskap och erfarenhet av psykisk sjukdom och det är en tung sorg jag lever med. På ett plan vill jag inte vara utan min vetskap men ibland önskar jag att jag kunde leva mer bekymmerslöst.
Min egen historia gör ont. Och så gör det ont i mig att veta vad en massa andra människor går igenom just nu. Jag känner att jag inte kan göra så mycket åt sakernas tillstånd och det är en jobbig känsla.
Jag försöker skapa mening i mitt liv och det är ganska svårt. Jag kan inte ta lika lätt på saker som jag en gång kunde. Jag brukade tro att det finns en mening med det som sker och jag försöker hålla fast vid det även om jag ofta tvivlar. Jag förstår människor som inte kan hitta en mening med det som händer.
Jag tror aldrig mera att jag blir sorglös. Sorg och smärta har blivit en del av mitt liv. På ett sätt berikar det mig för nu kan jag möta andra i sorg och smärta. Jag vet mera om livet idag och jag har alltid varit vetgirig.