När en människa råkar ut för en tragedi slås tillvaron sönder. Om man råkar ut för ett terrorattentat eller en naturkatastrof till exempel så förstår de flesta att man hamnat i chock och inte agerar på ett funktionellt sätt. Ingen skulle få för sig att bedöma den drabbade efter sitt nuvarande förvirrade tillstånd utan vi förstår att vi har en människa i chock att göra med.
När jag drabbades av min första psykos blev jag svårt chockad, förvirrad och fullkomligt slungad ut ur min vanliga värld. Jag hade inte längre tillgång till mitt förnuft. Det gick inte att tolka mina upplevelser med mina samlade erfarenheter och kunskaper. Jag hade upplevt främmande saker som jag inte förstod och hamnat i en helt ny verklighet.
Under denna första tid när jag skingrats inombords blev jag behandlad av psykiatrin som om detta var mitt vanliga tillstånd och sätt att fungera. Få var intresserade av att höra om mitt liv före psykosen. Jag blev uppmanad att acceptera min nya verklighet.
Ingen skulle få för sig att uppmana någon som överlevt tsunamin eller Estonia eller någon annan katastrof att acceptera sitt nuvarande kristillstånd. Istället får man krishjälp och förklaringar på vad som hänt.
Psykosvården är under all kritik. Jag fick inga vettiga upplysningar som kunde hjälpa mig. Och jag blev bedömd efter mitt dysfunktionella jag när hela mitt liv slagits i spillror. Jag har svårt att förlåta vissa aktörer som jag kom i kontakt med under de första förvirrade åren av min sjukdom. Att psykiatrin och omgivningen så lätt har accepterat mitt sjukdomstillstånd har varit oerhört smärtsamt för mig. En psykolog som jag hade en kort tid i början var till stor hjälp för mig med sitt breda perspektiv. Men han var ett undantag.
Jag tycker nästan det är kriminellt hur jag blivit behandlad av okunnig personal, vare sig de har psykiatrisk specialistutbildning eller lägre utbildningsnivå. Jag undrar hur de skulle behandlat sin egen son eller dotter i samma situation som jag var i.