Man måste först fylla sin egen bägare innan man har något att ge
Moder Teresa
Jag har känt mig helt tom. Efter min första psykos kände jag mig urblåst. Det kändes som om min buk och livmoder var ett stort svart hål. En mycket obehaglig känsla. Jag var uthungrad när jag lämnade psyk. Jag fyllde mig med mat för att fylla hålet och tomheten. Jag kunde inte få nog.
När själen är hungrig försöker vi fylla oss med diverse ting. Ofta är det helt fel saker som mat, godis och konsumtion. Tomheten vi känner leder till ett bristtänkande och vi blir giriga. Vi vill bara ha mer och mer och kan inte få nog. Till detta habegär och bristtänkande följer en snålhet. Eftersom vi är tomma inombords har vi inte heller något att ge andra.
Det är inte lätt att vara generös när man lever ett liv i smärta. Det kan vara svårt att hitta till källorna som fyller igen hålet och mättar själen. Jag tror att generositet är ett tecken på att hjärtat och själen är full. Det spelar faktiskt roll hur vi spenderar vår tid. Människan är en andlig varelse som har ett behov av kärlek och att förverkliga sig. Om man ständigt känner sig tom och urlakad söker man efter mättnad på fel ställe.
Jag har funderat på varför vissa människor är så ogina mot flyktingar. Det finns de som inte alls vill hjälpa människor i nöd. Det finns också de som vill hjälpa till en viss gräns och verkar resonera att vi ska hjälpa andra men de vi hjälper får absolut inte ha mer än vad vi själva har. Det sticker i ögonen.
Kanske fruktar dessa människor att förlora sina privilegier. De ser kanske ett scenario där de förvandlas till andra rangens medborgare. Eller kanske upplever de att de redan är andra klassens medborgare. De vill också bli sedda i sin personliga nöd och tomhet. Vem bryr sig egentligen om dem? Vem räddar dem? Vem ser dem? När fick de själva något gratis?
Ja det är en förklaring som jag kan tänka mig. Detta att vi alla vill bli sedda i vår nöd.