Time-out

Jag tog strupgrepp på livet. Jag klamrade mig fast med näbbar och klor och vägrade till varje pris släppa taget.

Det tar mycket energi att hålla fast vid något krampaktigt. Att leva med insikten att allt kan rasa när som helst är påfrestande. Att försöka återskapa det förflutna är både omöjligt och hopplöst. Ändå är det just det jag sysslat med alltför länge.

Det tar tid för poletten att trilla ner. Jag begriper inte riktigt vad jag sysslar med utan går ofta på autopilot. Och det är minst sagt krampaktigt och energikrävande.

Men nu tar jag en time-out och tillåter mig att lata mig och strunta i det mesta. Jag kan tycka att det är så skönt att skita i saker eftersom jag bryr mig för mycket. Att alltid ta ansvar blir tungt. Och jag vill ha det lätt.

Mamma har repat sig efter sjukdom och det är ingen annan än min katt som behöver min omsorg just nu. Så jag släpper taget om alla måsten och borden ett tag. Saker utvecklas nog bäst när man lämnar dem ifred ibland. För mycket inblandning gör det hela krampaktigt.

Ja, jag är trött! Det har varit ett omtumlande år. Just nu har jag inget på min att-göra-lista och så ska det förbli ett tag. Jag fortsätter att blogga så länge jag har något att skriva och det ger mig tillfredsställelse.