Efter att ha genomlidit min andra psykos blev jag övertalad av psykiatrin att vistas på Tallen, ett behandlingshem för psykossjuka. Det finns inte längre kvar.

En djup depression som jag lidit av alltsedan min första psykos försvann efter den andra psykosen och det kändes som om jag lättat 20 kg. Jag var till och med euforisk emellanåt.

På Tallen hade jag folk omkring mig hela dygnet. Personalen var där på dagarna och på kvällar och nätter hade jag sällskap av andra patienter. Det förekom ingen egentlig behandling, det var mest en oas i min svåra livssituation.

Jag fick en manlig kontaktperson som hjälpte mig en hel del. Han hade en sund och avslappnad inställning till psykisk sjukdom. Bland annat föreslog han att jag inte skulle läsa under min tid på behandlingshemmet utan istället använda de kunskaper jag redan hade. Med honom kunde jag prata om det jag ville.

På Tallen blev vi för övrigt effektivt tystade. Vi pratade om mat och väder i nio månader. Inget annat var önskvärt som samtalsämne. Känsliga som vi var höll vi käften. Jag har efteråt förstått att vistelsen stigmatiserade mig. Jag blev stum och rädd för att säga vad jag tyckte. Jag lärde mig att jag var en börda som inte skulle sprida mitt dåliga mående. Jag fick inte heller prata om min utbildning för det fanns andra patienter som saknade utbildning och kunde känna sig nedtryckta. Det var också ett väldigt stort gap mellan personal och patient. Det kändes som om vi skulle veta vår plats.

Positivt med Tallen var att jag blev fri från mitt problematiska förhållande till alkohol och att jag efter vistelsen klarade av ett eget boende. Det mest negativa var att jag efter vistelsen kände mig som en andra rangens medborgare och hade blivit rädd för människor.