If you think adventure is dangerous,
try routine,
it is lethal
Paulo Coleho
Jag har vandrat på Karlshamns gator i mer än ett decennium. Länge vågade jag mig knappt utanför staden. Jag kände mig verkligen satt på plats. Kollektivtrafiken skrämde mig. Jag var rädd för att missa mitt tåg eller flyg eller åka fel. Världen hade blivit en så osäker plats att jag fick hålla mig hemma.
Herregud, vad långtråkigt det har varit!
Jag fick ägna mig åt annat än jag brukat. Jag skapade mitt första riktiga hem, målade, lyssnade på radio och promenerade. Det grundade mig. År 2011 när jag varit fri från psykoser i fem år skaffade jag katt. Kattis var den som fick mig att skratta igen. Nu hindrar hon mig från att röra på mig så mycket som jag skulle önska men det får det vara värt för hon är en stor glädje i mitt liv.
År 2013 åkte jag och min bästa kompis i alla fall till Goa i Indien. Jag hade inte vågat resa själv. Det var fantastiskt vilsamt att se en annan kultur. Vi hade gott om pengar och behövde inte snåla. Det var ren fröjd. Att åka till Indien var en gammal dröm som uppfylldes och nu började känslan infinna sig att saker var möjliga igen.
Förra året tog jag en tur till Stockholm och sprang tjejmilen som också det var en dröm. Jag stannade hos mina systrar en vecka och träffade gamla, kära vänner.
Just nu är jag i Budapest. Även om jag är född i Sverige så är det ändå lite att komma hem. Jag var här senast 1994. Det är 21 år sedan. Det är underbart att vandra på gatorna i Budapest, träffa släktingar och höra alla prata ungerska.
Ja livet kan förändras på både det ena och det andra sättet. Armar och ben kapas för att åter växa ut.
Lämna en kommentar